Fågelbarn, Christin Ljungqvist

 

Det här är den fristående fortsättningen på Ljungqvist uppskattade debutroman Kaninhjärta som kom 2012. Böckerna har i och för sig inte så mycket gemensamt om man bortser från djursymbolik och det övernaturliga, men de tre syskonen Jens, Samuel och Hanna är lika sköra som barnen i Kaninhjärta. Berättaren i Fågelbarn är yngsta syskonet Hanna, som var en bifigur i Kaninhjärta. Hanna har sedan hon var liten förmågan att se döda, hon har föraningar om vad som skall hända. Hon använder sina händer för att hitta småsaker som sätter henne i kontakt med det förflutna. Föräldrarna har svårt att acceptera Hannas förmågor, de gör allt för att hon ska förneka och inte tala om det hon ser.

Hannas äldsta bror Jens, är ett orosmoment i familjen. Han växer upp till en pojke som är elak och våldför sig på både djur och människor, han har blodtörst och förstör relationer. Mellanbrorsan Samuel är Jens raka motsats och han står Hanna väldigt nära.

När romanen börjar ska Hanna snart ta studenten med en skata tatuerad på armen, båda bröderna är döda. En central del i handlingen är att Hanna vet hur det gick till när bröderna dog, men föräldrarna vägrar att lyssna. Hanna försöker skapa sig ett liv med en egen lägenhet i Göteborg men känner hela tiden hotet från den döda Jens, vad kan göra med henne och vad han kommer att försöka göra mot fadern?

Fågelbarn är en väldigt otäck men välskriven roman, stämningen är tät och miljöbeskrivningarna är njutningsfulla. Språket är kvickt och vigt, skirt och på samma gång robust. Den flödande språkliga energin går igen i historieberättandet

Det jag tycker mest om med boken är beskrivningen av Hanna som försöker finna sin egen väg och själv hitta sanningen.

Här kommer ett litet smakprov från boken:

”DET VAR NATT, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Läs den!